Denna helgen har jag passat några vänners katt, får då bo i deras hus (ca 700 kvm) och använda deras bil så mycket jag vill. Till saken hör att det är en utomhus-bondkatt, vilket betyder typ fylla på mat och öppna dörren. Helt okej. I lördags var min kära vän
Elin här och åt middag och drack lite vin med mig, sen begav vi oss till stan och mötte upp Oliver. En alldeles ypperlig kväll faktiskt. Igår kände jag mig så fruktansvärt ensam. Fast Oliver och Elin höll mig sällskap halva dagen och att Sandra följde med mig hit och kollade film på kvällen kände jag mig så ensam. Idag när jag vaknade visste jag inte vad jag skulle göra. Så i nio timmar har jag försökt bara vara ensam. Det är så SVÅRT.
Först åt jag frukost, kollade typ fyra avsnitt av oc. Sen duschade jag, städade lite, sen gjorde jag lite tonfisksallad duktig som jag är och kollade på reprisen av fångarna på fortet. Efter det njöt jag av att spela lite piano, sen läste jag en stund i solen, gosade lite med katten och ja.. Ni fattar ju hur lång den här dagen har varit. Jag vill INTE FLYTTA HEMIFRÅN! Det är skittråkigt att bo själv.
Vet ni hur jag tänker? Jag har ingen familj. Jag är inte vuxen, men inte heller ett barn. Jag har mina föräldrar, men jag är inte deras barn längre, dom går på sina egna fester och åker på sina egna husvagnssemestrar. Precis som att jag ska göra fredagsmiddag till mig själv. Det ska man ju göra med sin familj. Jag är i något slags mellanstadie mellan en familj där jag är barnet till att skapa en familj där jag ska fungera som den vuxne. Det hade ju varit trevligt om det fanns någon som ville ha en familj med mig bara, så svårt själv..
Det märks ju att jag har NOLL att göra, när jag babblar på på detta sättet. Ska träffa min vän Lukas för en fika, men han skjuter upp det hela tiden, snart ringer jag och säger att vi tar det en annan dag.
Nu ska jag hitta något annat att göra, som man gör när man är själv. Vad gör man?
