I våras tog jag studenten. En helt underbar dag efter tre helt underbara år. Jag var lycklig och tänkte att det är nu livet börjar och det är nu man ska leva livet! Sommaren började med Kreta, oj vilken underbar resa, sedan vidare till Barcelona som inte heller var fy skam och sen åkte jag med min härliga pojkvän till Gotland. Jag och Frida hade en mini-roadtripp till Tjörn och Falkenberg (och en sväng förbi Ljungskile ;) som vi sent kommer glömma. Vi hade en världsbäst vecka med strålande väder. Vädergudarna hade visst ett gott öga för oss ändå. Inte nog med att alla resor var så lyckade, vi hann med en del roligt här hemma också. Pick-nicken och ridturen var kanon!

Dagen efter flyttade Sanna till Värnamo. Dagen efter det flyttade min Lukas till Malmö. Katrin började plugga. Både jag och Frida började jobba. Helt plötsligt blev allt så tråkigt. Upp klockan 5 och jobba på ett lager. Sen hem. Äta. Har man tur är det träning. Trött är man. Så slog mig tanken att jag hade helt rätt på studenten. Det är nu livet har börjat. Det är nu jag är vuxen. Men det är inte så här jag vill ha det, varför var man så glad på studenten? Jag kommer gå till jobbet varje morgon tills jag blir 65, vill man ha det så? Det är nästan så att jag vill säga: "livet var så härligt när man var ung", fast jag kommer nog hoppa över fortsättningen "man hade hela livet framför sig". Vilket liv? Arbetslivet? Hmm. Nej, jag vill nog ha barn istället. Det är något jag ser fram emot. Skaffa barn. Men det är jag visst för ung för (Du måste plugga klart, ha jobb, lägenhet, bla bla bla...). Jaha, nu är man varken barn eller vuxen. 

Det kanske låter som att jag är jättedeprimerad, men det är jag inte. Man ska ju ändå vara glad för att man får lite jobb då och då. Och visst finns det roligare jobb att gå till resten av livet. Jag mår bra! Jag har ju faktiskt mina vänner och min underbara underbara Lukas som jag tycker om väldigt mycket. Och så har jag faktiskt världens bästa (och kanske mest komplicerade) familj(er). 

Puss på er.